IPCC, FN:s klimatpanel
IPCC som organisation
Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) bildades 1988 genom ett initiativ från World Meteorological Organization (WMO) och FN-organet United Nations Environment Programme (UNEP). Två vänligt sinnade historieskrivningar finns av Spencer Weart och Bert Bolin . Bert Bolin har själv haft en framträdande roll i IPCC: s tidiga verksamhet. Panelen består av regeringsrepresentanter, av vetenskapsmän som rekommenderats av regeringarna, samt av FN-tjänstemän. "Dess uppdrag är att på ett omfattande, objektivt, öppet och genomskinligt sätt värdera den senaste vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska litteraturen världen över som är av betydelse för att förstå risken med klimatförändring orsakad av mänskliga aktiviteter, dess observerade och förväntade effekter och möjligheter till anpassning och begränsning", står det på IPCC: s hemsida. De skall också se till att slutsatserna är representativa för vetenskapssamhället.
Det har hittills kommit fyra rapporter; AR1 1990/92 inför Riokonferensen 1992, AR2 1995 inför Kyotokonferensen 1997, AR3 2001 inför ratificeringen av Kyotoprotokollet inom bl.a. EU, samt AR4 2007 inför Bali-konferensen samma år.
Man kan dela upp syftet för IPCC i tre delar: 1) att värdera riskerna för en mänsklig påverkan på klimatet, 2) att undersöka konsekvenserna av en sådan påverkan, och 3) att föreslå olika handlingsalternativ för anpassning, lindring eller förhindrande av dessa konsekvenser. Denna tredelning av syftet ligger också till grund för uppdelningen i tre arbetsgrupper för att skriva rapporter och rekommendationer.
Proceduren för den senaste rapporten finns schematiskt beskriven här och här. IPCC utser en "Task Group" (TGICA) och IPCC bureau som i sin tur bl.a. inbjuder regeringar och NGOs (Non-Government Organisations) att nominera kandidater för de tre arbetsgrupperna. IPCC väljer sedan bland de nominerade. TGICA och "byrån" har också rätt att välja ut egna experter till arbetsgrupperna. Arbetsgrupperna består av s.k. "lead authors" som ansvarar för sammanställandet och skrivandet av de olika kapitlen i den slutliga rapporten. Arbetsgrupperna består i allmänhet av ett 50-tal författare. Arbetet skickas sedan ut på granskning ("review") två gånger, och det är i den processen som de omtalade 2500 forskarna kommer in i arbetet. Därefter skriver arbetsgrupperna färdigt sina delar av rapporten under övervakning och koordinering av TGICA. Till varje rapport skrivs också en sammanfattning med rekommendationer (SPM) till politiska beslutsfattare.
Bilden är från IPCC: s hemsida, IPCC Publications and Data
Kritiken
Den generella kritiken från skeptikernas sida är att IPCC i grunden är ett politiskt organ som tenderar att korrumpera den vetenskapliga forskningen om klimatet.
IPCC: s mandat
Om vi börjar med att se på målsättningarna så kanske (1) ovan vid första anblicken verkar oskyldigt neutral. Men i den politiska och byråkratiska kontext som IPCC befinner sig i så får man vara mer än lovligt naiv om man tror att organisationen skulle komma fram till att det inte finns någon risk med människans bidrag till klimatförändringar, och att IPCC inte behövs. Det ligger i själva organisationens existensberättigande att det finns något farligt med utsläppen och att något behöver göras, helst på global nivå. Organisationen har nu funnits i över 20 år, och inte oväntat har man kommit fram till att utsläppen är farligare än vad man någonsin tidigare trott.
Att själva utgångspunkten är given understryks även av de följande målen (2) och (3). Om de antropogena utsläppen av koldioxid hade befunnits vara marginell för den globala klimatförändringen, så vore förstås påverkan på världen också marginell. Och om påverkan vore marginell så är det förstås obehövligt för politikerna att göra något speciellt just beträffande de antropogena utsläppen av växthusgaser.
Mandatet suddar ut gränserna mellan vetenskap och politik. Experterna skall ha sin roll som vetenskapsmän, men samtidigt uppmanas de att fungera som politiker. De skall inte bara tala om hur mänskliga utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet. De uppmanas också att tala om för politikerna hur de skall handskas med frågan. Med FN i ryggen blir detta nära nog ett slags beslutsfattande, fast utan något demokratiskt mandat från några väljare i hemländerna.
Om man verkligen hade varit intresserad av klimatfrågan så vore det rimligare att istället helt enkelt låta klimatforskningen gå sin gilla gång, där frågan om de mänskliga utsläppens påverkan på det globala klimatet är öppen, och där diskussionen sker i vetenskapliga tidskrifter och på internationella konferenser. Och detta skulle då få ske utan politisk ledning eller inblandning. Men istället ser vi hur IPCC, i kraft av sin höga status som ett internationellt FN-organ och genom sina anspråk på att företräda världens klimatforskare, kommit att fungera som en talesman både för vetenskap och också för världens regeringar.
Granskningsprocessen
De flesta () AGW-förespråkare framhåller naturligtvis IPCC som ett föredöme när det gäller objektivitet och stringens. Men för många, många som inte varit helt övertygade har erfarenheterna med arbetet i IPCC varit en stor besvikelse, se t.ex. , Spencer, Cohen, Jaworowski, , (och här), Christy, Reiter, , och Landsea. De upplever inte IPCC:s arbete som vare sig objektivt eller särskilt stringent.
Visst, man kan fnysa åt dem som klagar, och hävda att den stora majoriteten av forskare världen över ändå helt stöder IPCC. Men det finns än så länge få empiriska undersökningar om hur det faktiskt förhåller sig med den saken. I en ingående studie av John McLean undersöks dock hur granskningsprocessen gått till i AR4, arbetsgrupp I (som hade hand om orsakerna till klimatförändringar). Han finner att granskningen inte alls involverar särskilt många forskare, eller länder, världen över, särskilt om vi tittar på aktivitetsgraden. En stor del av granskarna lämnade bara någon enstaka kommentar. Vidare är det vanligt att författare också är kommentatorer. Men det riktigt trista är att alla kommentarer som är kritiska till den viktiga grundfrågan refuseras konsekvent. Och det spelar ingen roll om de kritiska kommentarerna underbyggs med referenser till publicerade och referee-granskade artiklar i vetenskapliga tidskrifter, se t.ex. och från Roger Pielke Sr. Granskarna är inte anonyma, många ger bara enstaka synpunkter, en del är själva författare, flera är politiskt tillsatta, all grundläggande kritik viftas bort.
Detta ser inte alls ut som en normal granskningsprocess av den typ som vetenskapare brukar ha då det gäller vetenskapliga publikationer.
Arbetsgruppernas sammansättning
Vi får också sätta ett stort frågetecken i kanten då det gäller själva sammansättningen av arbetsgrupperna. McLean har undersökt hur oberoende de ingående forskarna är av varandra, och funnit att det redan från början finns täta kollegiala band mellan dem. De har ofta skrivit artiklar ihop och de arbetar ofta på samma institution eller forskningscentrum. Följande bild kartlägger det tidigare samarbetet mellan författarna till kapitel 9:
Figuren illustrerar det täta samarbetet mellan forskarna som sammanställer den centrala delen av AR4, dvs. den del av rapporten som skall "bevisa" att CO2 driver den globala uppvärmningen. Denna del ligger sedan till grund för de politiska rekommendationerna. Varje röd ruta visar vilka som samförfattat artiklar. Många av dessa artiklar utsågs av gruppen självt som särskilt viktiga för ställningstagandet. I realiteten rör det sig alltså om ett 50-tal forskare, där de flesta är kolleger eller har samproduktion ihop. Arbetet inom IPCC ser ut att bara ha blivit ännu ett "delprojekt" i ett samarbete som en grupp forskare bedriver sedan länge.
Sammanfattningar och rekommendationer
Ytterligare en källa till kritik rör de slutliga sammanfattningarna och rekommendationerna (SPM). Dessa är oftast det enda som politiker och journalister läser, men SPM:en underställs inte någon extern granskning och får heller inte något godkännande av de medverkande forskarna världen över. Detta trots att SPM:en gör anspråk på att sammanfatta "Vetenskapens" hållning i frågan. (Här är en alternativ sammanfattning, och här.) Även om texten i de enskilda kapitlen kan vara försiktigt formulerade, och till och med innehålla en och annan referens till artiklar som är kritiska till CO2-hypotesen, så syns inga spår av detta i sammanfattningarna. En vanlig missuppfattning, i media och bland politiker, som kanske beror på dessa sammanfattningar, är att skeptikersidan inte har några referee-granskade artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Här är en sammanställning som vederlägger denna missuppfattning (se också Pielkes sammanställning ovan).
Ett dubbelnummer av Energy & Environment från 2007 ägnas helt åt en kritisk granskning av IPCC.
Konspiration?
Sådana här kartläggningar kan onekligen lätt leda till ett konspiratoriskt synsätt. Task Group TGICA utses internt av IPCC: s panel som i sin tur skapats av WMO och UNEP. TGICA och "byrån" inbjuder sedan länder och non-government organisationer över hela världen att komma in med nomineringar, men de gör sedan urvalet av de medlemmar som skall ingå i de olika arbetsgrupperna. De har också rätt att placera in egna experter i arbetsgrupperna. Arbetsgrupperna skriver därefter texterna, och bjuder in både sig själva och externa granskare att komma med kommentarer. Och de bestämmer själva vilka synpunkter de skall ta hänsyn till eller inte. Därtill är det blott en handfull vetenskapliga "lead authors" och politiska representanter som skriver de viktiga sammanfattningarna och policyrekommendationerna.
Konspirationsteorier är dock oftast dåliga förklaringar till olika politiska händelser och sociala fenomen. En bättre förklaringsgrund är istället att titta på hur olika intressen hos skilda grupper kan sammanfalla. I det här fallet är det lätt att se flera grupper som kan ha intresse av att utnyttja det politiska och institutionella verktyg som IPCC utgör: 1) klimatforskare som verkligen tror på AGW-teorin och som brinner för att föra fram sin teori till politiker och allmänhet (och som helt naturligt vill ha sin forskning finansierad), 2) gröna ideologer (som förstås även kan inkludera en del forskare) som bryr sig mer om sin ideologi än om vetenskapen, 3) karriärpolitiker som upptäckt att IPCC är ett lämpligt instrument för en internationell karriär bortom de nationella parlamenten, 4) nationella politiker som vill fiska röster från gröna väljare inom alla partier, samt 5) en del u-länder och låglänta länder som insett att det kan finnas skäl för ekonomiskt stöd från i-länderna om IPCC har rätt.
Politiserad vetenskap
Kritiken mot IPCC är bl.a. att vetenskapen blivit politiserad. I argumentationen för detta finns i huvudsak två - lite olika - delargument.
Det ena argumentet bygger på det rätt så uppenbara faktum att IPCC är ett politiskt skapat organ i en politisk församling. Panelen, liksom deras olika sekretariat och arbetsgrupper, är också delvis bemannat med representanter för regeringar och FN-byråkrater. Övervakningen av hela processen med framställandet av de olika rapporterna och sammanfattningarna görs av TGICA som är utsedda av och ansvariga inför panelen (se bilden ovan).
Det andra argumentet bygger på den starka gröna ideologiska rörelse som lobbat för, och i hög grad medverkar i, IPCC. Enligt vetenskapshistorikern Tony Gilland var faktiskt Stockholm platsen för den första stora konferensen (1971) kring temat 'Study of Man's Impact on Climate'. "... rapporten från konferensen avslutades med en 'högljudd uppmaning att uppmärksamma farorna med mänsklighetens utsläpp av partikelbundna föroreningar och växthusgaser' och möjligheten av att klimatet kan undergå farliga förändringar under de kommande hundra åren på grund av mänskliga aktiviteter." Redan här ser vi ett alarmistiskt budskap som sedan kunde passa bra in i den gröna ideologin. En bra, och lite längre, idéhistorisk beskrivning av bakgrunden till IPCC är författad av .
I en artikel av Majorie M. Hecht beskrivs en annan tidig konferens (1974), arrangerad av antropologen och ordföranden för American Association for the Advancement of Science (AAAS), Magaret Mead. Romklubbens varningar och Paul Erlichs populationsalarmism hade haft vissa framgångar, men ändå inte tillräckligt för att slå igenom på ett globalt plan, ansåg man. Mead argumenterar för att de samhällsvetenskapliga forskarna/aktivisterna måste ha hjälp från naturvetenskapen för att verkligen kunna slå igenom med sitt budskap om hur viktigt det är att stoppa utvecklingen. Hon säger: "Vad vi behöver uppfinna (!) - som ansvariga forskare - är metoder för hur långsiktighet skall bli en vana hos medborgarna i de olika nationerna på den här planeten ... Endast om naturvetarna kan utveckla olika sätt att göra sina uttalanden om den aktuella faran trovärdig hos varandra kan vi hoppas på att göra dem trovärdiga för samhällsvetare, politiker och medborgare." "Jag har bett en grupp specialister på atmosfären att mötas här för att överväga hur de mycket allvarliga hoten mot mänskligheten och livet på denna planet kan framföras med trovärdighet och övertygelse innan dagens förbund av nationer kan börja stifta lagar om luften, eller lägga upp planer för internationella miljökonsekvensbeskrivningar." Med ett sådant budskap hoppades uppenbarligen Mead att man kunde uppnå en miljöideologisk dröm om att globalt kunna kontrollera, övervaka och stoppa den industriella utvecklingen. För vad kan vara mer genomgripande och kontrollerande än att genomdriva "lagar om luften", något som varje mänsklig varelse är helt beroende av?
Tony Gilland och Jacob Nordangård tar upp en lång rad andra exempel på hur en del av den gröna rörelsen varit aktiva och drivit på utvecklingen inom IPCC. Att inflytandet är stort från det hållet blir också uppenbart i och med att IPCC faktiskt inbjuder inte bara regeringar utan även NGO:s att delta i arbetet. Här finns många miljöorganisationer representerade.
Från förvararna av IPCC och av de resultat panelen kommer fram till framhålls naturligtvis dess vetenskaplighet och oberoende. Men ser vi närmare på organisationens (och AGW-teorins) bakgrund, hur den är uppbyggd och hur den fungerar är det omöjligt att inte betrakta IPCC som en organisation med mycket starka politiska och/eller ideologiska inslag.
Slutsatser
Det finns skäl att se kritiskt på IPCC; deras målformuleringar, dess sammansättning av arbetsgrupperna, granskningsprocessen, tillkomsten och utformandet av sammanfattningarna, samt politiseringen och ideologiseringen av arbetet. Den kritik som framförts är allvarlig, särskilt med tanke på den enorma prestige och det genomslag som panelens arbete har. De menar sig tala för Vetenskapen bakom klimatförändringarna och de har politikers och mediers öra. Konsekvenserna av deras resultat och rekommendationer har, och kommer att få, en mycket omvälvande karaktär där det handlar om att nedmontera industrier och kommunikationer som är fossilbaserat idag. Och det handlar både om industrialiserade länder och om fattiga utvecklingsländer såsom Kina och Indien.
Många tunga namn inom forskningen är också bekymrade om klimatvetenskapen som sådan. Vincent Gray säger exempelvis: "Hela IPCC-processen syftar till att söka stöd för en på förhand given slutsats. De följer inte normala och vedertagna vetenskapliga förfaranden eftersom en fri diskussion om deras slutsatser inte är tillåten." John Christy: "Skepsis, ett kännetecken för vetenskap, fnyser man åt. (Jag misstänker att IPCC-byråkratin hukar sig närhelst jag identifieras som en av IPCC: s huvudförfattare.)". Och säger (sid 20): "den ovanligt ytliga grunden för engagemanget för klimatkatastrofer, och den utbredda tendensen bland forskare att använda sig av ovetenskapliga metoder för att väcka allmänhetens oro, blir allt tydligare, och resultatet kan bli ett bakslag för det förtroende (för vetenskapen) som uppstod genom vetenskapliga och tekniska triumfer under andra världskriget. Dessutom kan forskarsamhällets användning av rädsla som grund för understöd faktiskt allvarligt ha försämrad vetenskapens förmåga att ta itu med de problem som man behöver ta itu med."
Den auktoritet som IPCC åtnjuter är förödande för vetenskapen och dess trovärdighet. Dess pretentioner att tala med en konsensus i ryggen, att stå för "Vetenskapen", och att vifta bort välgrundad kritik såsom irrelevant har skapat en sällan skådad, och mycket obehaglig, kultur av mobbing och arrogans i forskarsamhället. Ännu värre är mobbingtendenserna i den svans av politiska propagandister, massmedia och miljöengagerade NGO: s som rider på IPCC: s resultat och rekommendationer. Statliga forskningsfinansiärer, vetenskapliga tidskrifter och universitet undviker av naturliga skäl att stödja, eller publicera, politiskt inkorrekt forskning som direkt skulle strida mot vad ett stort och inflytelserikt FN-organ säger. Åtskilliga forskningscentra världen över är helt beroende av en fortsatt satsning på att beräkna de miljömässiga, ekonomiska och sociala konsekvenserna av IPCC: s prognoser.
Korruptionen av vetenskapen är säkert inte ett medvetet önskemål från de flesta seriösa forskare utan kan snarast tillskrivas IPCC: s status som en FN-sanktionerad organisation, samt dess uppdrag, struktur och funktionssätt. Tyvärr ser man idag inga tecken på att man från panelens sida skulle vilja reformera sitt arbetssätt eller sitt uppdrag.