Finanskrisen och klimatet
Flera länder har just börjat upptäcka fördelarna med ekonomisk tillväxt. Att begränsa deras tillgång till billig energi är att sända dem tillbaka in i fattigdom. I Indiens nationella klimatplan som antogs nyligen slås följande fast: ”Indiens prioritet är att lyfta Indien ur fattigdomen”. Man lovar dock att inte överstiga Västvärldens koldioxidutsläpp per capita (USA: 20 ton/capita, Indien: 1 ton/per capita = tomt löfte) Man noterar visserligen att Indiens temperatur stigit 0,4 grader den senaste 100 åren, men konstaterar samtidigt att det inte finns någon negativ signifikant trend avseende torrperioder eller översvämningar, inte heller monsunregnen tycks ha ökat i omfattning. Uttalanden från Kina tyder på likartade ställningstaganden.
När det gäller USA förväntar man sig nu en vändning i klimatfrågan. USA:s nya president Barack Obama tar dock över ett land i djup kris. Arbetslösheten är den högsta på fem år. USA:s budgetunderskott är enormt efter räddningsaktionen riktad mot den finansiella sektorn. Inte sedan Roosevelts tid har USA befunnit sig i en lika prekär ekonomisk situation.
IPCC vill dock att Obama lägger all inrikespolitik åt sidan och fokuserar på att begränsa landets koldioxidutsläpp. Enligt den plan som Obama tidigare lagt fram skulle USA fram till år 2050 minska sina koldioxidutsläpp med 80 procent, bl.a. genom att införa ett auktionssystem för utsläppsrätter. Med tanke på det faktum att förnybara bränslen idag svarar för endast 8 procent av USA:s elproduktion känns uppgiften närmast övermänsklig. Obama har själv medgett att hans plan innebär en kraftig höjning av energipriserna.
Obama vill även satsa 150 miljarder dollar på tio år för effektivare energianvändning och förnybar energi. Satsningen beräknas ge 5 miljoner nya ”gröna” jobb. Men dessa nya jobb vägs inte upp av den förlust av miljontals andra arbetstillfällen som lär bli resultatet av den aggressiva satsningen på förnybara bränslen.
Det spekuleras nu om att Obama skjuter klimatpolitiken åt sidan för att i stället koncentrera sig på att rädda landets ekonomi. Faktum är att det är det enda rätta. Den nya presidenten kommer att vara pragmatisk i denna fråga.
Europa har också börjat nyktra till. Allt fler länder oroar sig för att klimatpolitiska åtgärder kommer att förvärra den ekonomiska krisen. Polen, tillsammans med ett antal andra forna öststater, planerar att stoppa EU:s framtida klimatåtgärder för att säkra tillgången på energi, nödvändig för ländernas fortsatta utveckling. Näringslivet i både Tyskland och Frankrike har liknande krav på sin agenda. I viss mån tycks också en viss skepsis mot ytterligare pålagor i klimatets namn ha infunnit sig även hos beslutsfattarna inom EU. Media har tidigare rapporterat om att EU:s planerade klimatpolitik kommer att kosta ungefär 175 miljarder euro/år fram till år 2020, alltså totalt närmare 20 000 miljarder kronor. Kanske kunde dessa pengar istället användas till att lindra världens fattigdom, sjukdom och överbefolkning? Lägg till detta alla de miljarder dollar som Kyotoavtalet redan har kostat och de ytterligare fem miljarder euro som avsatts för att bla fånga och lagra koldioxid så förstår man vilket gigantiskt slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser som riskerar att bli följden av klimatpolitiken.
I Sverige är det till skillnad från de flesta andra länder ännu relativt tyst trots att flera elintensiva industrier har fallit och att många är på fallrepet.
För att behålla konkurrenskraften bör även Sverige omedelbart ompröva alla överambitioner när det gäller att tillfredsställa klimatpolitikens allt mer ökande krav