IPCC-systemet

Det går inte att frigöra sig från tanken att klimatfrågan har tillåtits bli sin egen ”perpetum mobile” utan objektiva kontrollsystem. Många miljarder dollar i ”drivmedel” har på senare år överförts till klimatforskningen. Klimatforskarna inom FN-systemet tycks ha blivit både sina egna forskare, kritiker, politiker och löntagare med egna nya karriärvägar och ständig tillgång på nya forskningsmedel och chans till berömmelse.

Vetenskapsmännen kring klimatpanelen har alltför tidigt låst fast sina positioner samtidigt som man satt hela sitt anseende och sin karriär på spel för goda karriärmöjligheter, kändisskap och möjligheter att erhålla frikostiga anslag. IPCC är ett politiskt organ som har som mål att försöka bevisa att människan påverkar klimatet. Organisationen bedriver ingen egen forskning utan sammanställer valda delar av litteraturen, med utgångspunkt från att atmosfärens koldioxid är klimatstyrande. Dess senaste verksamhetsbeskrivning säger faktiskt: ”Det främsta målet för denna organisation … är att uppnå … en stabilisering av halten växthusgas i atmosfären på en nivå som skulle förebygga farlig mänsklig inverkan på klimatsystemet.”

Perspektivet har gjort att man koncentrerat arbetet på en växthuseffekt orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser som koldioxid, metan och lustgas. Denna inskränkning innebär att man inte tillräckligt uppmärksammat andra klimatpåverkande faktorer som exempelvis solmagnetismens inverkan på molnighet och havsströmmars variationer. Vi menar att det saknas belägg för att de klimatförändringar som kunnat observeras inte huvudsakligen har naturliga orsaker.

IPCC påstås ibland representera världens samlade kompetens när det gäller klimatforskning, 2500 forskare. Ingenting kan vara mera felaktigt. Av IPCC:s 2500 delegater är huvuddelen byråkrater och politiker. IPCC:s feedbackprocess har utsatts för förödande kritik och av de 2500 delegaterna är det endast ett fåtal som skriver de berömda rapporterna. Kritik undertrycks och forskare hoppar av i protest mot att politik, inte vetenskap, styr rapporteringen i alltför hög grad. IPCC/UNFCCC:s årliga klimatkonferenser med över 10000 deltagare och med kostnader på flera hundra miljoner kronor för varje möte måste starkt ifrågasättas, särskilt eftersom så få konkreta resultat kan noteras. IPCC har också gjort sig skyldiga till rena förfalskningar av forskningen. Den mest kända är ”hockeyklubban”, en temperaturkurva som ser ut som en liggande hockeyklubba där historiska temperatursvängningar under de senaste tusen åren är helt utslätade (skaftet) och med en kraftig uppgång av temperaturen under 1900-talet (bladet).

Hockeyklubban tjänade under en tid som IPCC:s emblem men förbigås numera med tystnad eftersom den har visats vara ett falsarium, baserad på masserade data och felaktig metodik.

Skadan den redan gjort är dessvärre ofantlig eftersom Hockeyklubban var avgörande för regeringars beslut att ratificera Kyotoavtalet, med enorma kostnader som följd. Detta för en förmodad minskning av temperaturökningen på ca 0,1 grader på 100 år. Utvecklingsländernas alltmer ökade krav på kontanta ekonomiska stödåtgärder pga ”klimatförändringarna” börjar även dessa bli ett återkommande krav vid varje klimatkonferens trots att vetenskapliga bevis för dessa krav i allmänhet saknas.

Den fråga som slutligen faktiskt måste ställas är om dagens klimatforskning verkligen kan svara på väsentliga frågor om klimatet eller om IPCC och dess interna processer är sig själva nog.