Vetenskapen och konsensus
”Debatten är över, vetenskapen är klar”. Så låter det ofta i klimatdebatten. Dessbättre vet alla som arbetar med politik, vetenskap och forskning inom klimatområdet att detta inte är sant. Ändå upprepas detta mantra gång efter gång. Seriös klimatforskning trängs undan och FN:s klimatpanel, IPCC, kan i praktiken utgå från det man egentligen var satt att bevisa. Syftet är givetvis att påskina konsensus och därmed marginalisera andra åsikter genom att påstå att de härstammar från ” oljeindustrikopplade särintressen på manipulerad grund och att de utgör en marginell företeelse”.
Ledande alarmister har gått längre än IPCC och har med framgång lyckats föra ut bilden att deras påståenden är grundade på vetenskaplig konsensus. Men vetenskapliga fakta bestäms inte genom omröstning. Alarmismen har skapat en situation där det vetenskapliga samtalet är på väg att ersättas av hårklyverier. Påståenden om vetenskaplig konsensus, angående den antropogena koldioxidens roll för klimatet, är inte endast ovidkommande utan också felaktigt. ”Vetenskapen har ingenting att göra med konsensus. Konsensus är en fråga för politiken. Vetenskapen däremot kräver endast en vetenskapsman som har rätt, vilket innebär att han eller hon har fått fram resultat som är verifierbara mot verkligheten. Konsensus inom vetenskapen är irrelevant. Vad som däremot är relevant är resultat som är reproducerbara.
De största vetenskapsmännen i historien blev störst just därför att de bröt med gällande konsensus. En motbevisad hypotes ska förkastas och ett vetenskapligt resultat ska kunna verifieras av oberoende vetenskapsmän, vilket kräver offentlighet och öppenhet av använda data.
IPCC:s scenarier över hur man tror klimatet kommer att utvecklas bygger på datormodeller. Modellerna är konstruerade så att måttligt förhöjda halter av koldioxid i atmosfären ger upphov till en avsevärd uppvärmning.